Det största systemet för utsläppsrätter är EUs handelssystem för utsläppsrätter. EUs utsläppsrätter kallas EUAs. Det är ett välkontrollerat system där utsläppsrätterna har få oklarheter, till skillnad från en del andra ”utsläppsrätter” (som också kallas reduktionsenheter eller utsläppskrediter, medan ordet ”utsläppsrättigheter” bara är en ihopblandning). Dessutom omfattar de utsläpp där behovet av minskningar är störst – i västvärlden. Tyvärr finns det dock alldeles för många utsläppsrätter inom EU, så systemet är inte så effektivt som det borde vara. I korthet kan man förklara utsläppsrätterna så här:
- Varje utsläppsrätt ger rätt att släppa ut ett (1) ton koldioxid
- Stora kraftverk och andra industrier med stora utsläpp av koldioxid måste ha en utsläppsrätt per ton koldioxid de släpper ut – och numera ingår även flyget i EUs utsläppshandelssystem
- Alla andra kan frivilligt köpa utsläppsrätter för de utsläpp man åstadkommer
- Om du köper en utsläppsrätt kan du annullera den, vilket innebär att det blir färre utsläppsrätter kvar på marknaden
- Om det då blir en brist på utsläppsrätter ökar priset på utsläppsrätter, vilket gör det mer effektivt för de stora industrierna att minska sina utsläpp istället för att köpa utsläppsrätter
Kort efter att EUs utsläppshandel startade föll priset på utsläppsrätter till en mycket låg nivå, på grund av ett överskott av utsläppsrätter på marknaden. Det betyder framför allt att klimatnyttan med handelssystemet är mycket begränsad. Så gott som alla miljöorganisationer är kritiska till att det delats ut för många utsläppsrätter, vilket minskar nyttan med handeln.
Så här beskriver Energimyndigheten utsläppshandel i EU:
”EU:s system för utsläppshandel inleddes i januari 2005 och omfattar idag cirka 13 000 anläggningar inom industri- och energiproduktion samt flygsektorn. Handeln regleras genom ett särskilt direktiv, Handelsdirektivet, som omfattar alla EU:s medlemsländer.
Handel med utsläppsrätter är ett viktigt verktyg för att nå EU:s åtagande om minskade utsläpp av växthusgaser enligt Kyotoprotokollet. Målet är att skapa en effektiv europeisk marknad för utsläppsrätter med minsta möjliga negativa påverkan på ekonomisk utveckling och sysselsättning inom unionen.
1 januari 2013 inleddes en tredje handelsperiod som löper till år 2020. Tidigare har två handelsperioder genomförts, den första mellan åren 2005 och 2007 och den andra mellan åren 2008 och 2012. Den andra handelsperioden löpte parallellt med Kyotoprotokollets första åtagandeperiod. Koldioxid är den huvudsakliga växthusgasen som ingår i EU:s handelssystem för utsläppsrätter. För vissa sektorer omfattas även utsläpp av andra typer av växthusgaser, bland annat perfluorkolväten och dikväveoxid. Handel med utsläppsrätter omfattar för närvarande cirka 40 procent av EU-ländernas totala utsläpp av koldioxid.
För den andra handelsperioden mellan 2008-2012 delades över 95 procent av utsläppsrätterna ut gratis till de berörda anläggningarna. För handelsperioden 2013-2020 är auktionering den huvudsakliga tilldelningsprincipen.
År 2013 auktioneras 40 procent av det årliga utbudet på utsläppsrätter ut inom EU:s handelssystem. Andelen utsläppsrätter som ska auktioneras ut stiger årligen mot 100 procent auktionering av utsläppsrätter till år 2027. Ansvarig myndighet för auktionering av utsläppsrätter i Sverige är Riksgälden. Andelen utsläppsrätter som tilldelas gratis till anläggningar minskar också under den tredje handelsperioden till följd av större auktioneringsandelar. Gratis tilldelning av utsläppsrätter är baserad på gemensamma, förhandsbestämda riktmärken som har tagits fram för olika produkter, till exempel råjärn eller tidningspapper.
Handeln i praktiken
I handelssystemet sätts det ett tak för utsläpp av växthusgaser från de verksamheter som omfattas av handelssystemet. Utsläppstaket bestäms av EU-kommissionen och sänks årligen för att nå en utsläppsminskning inom den handlande sektorn på 21 procent till 2020 jämfört med 2005.
Kyotoprotokollets projektbaserade mekanismer
Anläggningar inom EUs handelssystem kan till viss del tillgodoräkna sig utsläppsminskningar via investeringar i klimatprojekt inom ramen för Kyotoprotokollets projektbaserade mekanismer JI (gemensamt genomförande) och CDM (mekanism för ren utveckling).
Utsläppshandel och klimatet
Handel med utsläppsrätter har potential att leda till kraftigt minskade utsläpp. Exakt vilka utsläppsminskningar som EU:s handelssystem kommer att ge bestäms i grunden av det tak som sätts för den totala tilldelningen av utsläppsrätter. EU-kommissionen har beslutat om en större auktionering av utsläppsrätter samt en mer restriktiv tilldelning av utsläppsrätter för handelsperioden år 2013-2020 jämfört med tidigare handelsperioder.”
Ovanstående text är hämtad 2015-12-08 från Energimyndighetens webbplats: www.energimyndigheten.se